16 september 2007

Att gå i borgen är att gå i sorgen

Ett av de politiska förslag som regeringen luftade i veckan är idén att införa en kreditgaranti för unga som för första gången köper eget boende. Som så mycket annat av regeringens bostadspolitik är det ursprungligen ett förslag från Kristdemokraterna.

Tyvärr verkar idén i mina ögon inte särskilt genomtänkt. Målet man vill uppnå är lovvärt - att fler unga ska kunna skaffa ett eget boende. Problemet är bara att det förmodligen kommer att slå ohyggligt fel.

För det första - ska det verkligen vara samhällets ansvar att, med monetärt stöd, se till att alla ska kunna få ett eget, ägt, boende? Dels fixerar man sig vid att ägande är det enda sättet att skaffa sig ett boende (vilket är en alldeles felaktig verklighetsbild), dels föreslår man ett system som ska vara självfinansierande (genom en något högre ränta). Om systemet är tänkt att vara självfinansierande, varför behövs då en statlig borgen? Varför skulle inte bankerna kunna skapa en precis likadan lösning själva (extraräntan skulle kunna kallas för en försäkring)? Och varför känns lösningen så lik de amerikanska subprimelånen som för tillfället är orsaken till frossan på kreditmarknaden

För det andra - är det verkligen rättvist att ge en sådan garanti endast till förstagångsköpare av bostäder? Varför ska den som har råd att köpa en bostad ges hjälp att sköta det, men inte den som istället väljer att hyra sin bostad? Varför behöver inte den som tidigare ägt en billig bostad, men behöver flytta till något större, eller en bostad i något av storstadsområdena - där priserna är högre än på vischan - inte ha något behov av en liknande kreditgaranti?

För det tredje - kommer kreditgarantin verkligen göra att fler ungdomar har möjlighet att köpa bostad? Sådana här garantier tenderar att blåsa upp bostadspriserna. Man behöver oroa sig mindre, precis som tänkt, för att man i framtiden ska få problem med att betala lånen man tagit. Det är lätt hänt att priserna då trissas upp ytterligare något, vilket snarare tenderar att gynna äldre och penningstarkare köpgrupper. Särskilt som garantin ger folk intrycket att det är en självklarhet i ett borgerligt styrt Sverige att alla ska (och kanske rent av bör eller måste!) äga sitt eget boende. Vilket inte är något annat än snömos.

För det fjärde - vilka skulle egentligen utnyttja en sådan kredit? Ansvarsfulla människor tenderar att tänka igenom saker köper knappast en bostad även om staten går i borgen. För min egen del skulle det exempelvis inte göra någon skillnad, jag tycker fortfarande att bostadsrätterna i Stockholmsområdet är löjligt höga. Risken är helt enkelt att det bara är de mindre ansvarstagande ungdomarna som ogenomtänkt kommer att utnyttja möjligheten att få ett lån även om det finns tveksamheter om det kommer att gå att betala tillbaka - även om den ekonomiska situtationen skulle förändras till det sämre. Risken finns helt enkelt att det är vi andra svenska medborgare, som inte tagit dessa lån, som kommer få betala för kalaset. Det är ju vi som kollektivt gått i borgen om förslaget går igenom.

Vad borde man göra istället? Jo, för det första borde man se till att hyresmarknaden blir mer marknadsmässig och mindre centralt planerad. Det har jag skrivit om förr.

Det är dock inte det enda som behöver göras - dessa åtgärder kommer bara att bidra till att fördela boytorna jämlikare; på lång sikt finns det egentligen bara några få sätt att verkligen åtgärda den bristsituation som idag finns i Stockholm; att få färre att vilja bo i området ifråga, att få dem som bor där att vilja bo trängre, så att fler får plats, samt att bygga fler hus. Den sista lösningen hjälper bara på längre sikt, men är förmodligen den som kommer att behövas för att verkligen lösa problemet ordentligt.

Inga kommentarer: